Ångest och andningshål
Det kan kännas som att jag har hela världens problem hängandes över mina axlar, och ibland så är tankarna så tunga så inte ens mina barn kan få mig på andra tankar.
"Känslomänniska", "ångestmänniska" lr vad man lider av vet jag inte. Det ända jag vet är att ibland, så kan jag må så dåligt över hur världen ser ut, hur vi människor är och behandlar våra barn och djur så stundtals så känns det som att jag flyter, ensam ute på ett öppet hav, utan flytväst och inte ens en öde ö i närmsta sikte....som att jag sakta men säkert drunknar...
Men det finns ett sätt, som funkar i 100 fall av 100!
Ett är att faktiskt skriva om det, inte utförligt exakt vad det är jag läser och ser (ingen ska behöva må så dåligt som jag tycker om lr någon annan för den delen, jag vill inte dela me mig av dem hemskheterna så därför pratar jag inte heller om det med någon när jag mår så) men bara att skriva om det får mig att känna att världens problem lättar lite.
MEN, framför allt så finns det en sak, det tar inte bort mina världsproblem, lr andra former av problem men det är som mitt andningsrum, min konstgjorda andning, mitt vakuum i min egna tortyrkammare och det är när jag hoppar upp på min häst och rider iväg.
Att få känna hur hjärnan bokstavligen töms på hemskheter och allt annat är som bortblåst, är sååååå underbart! Det känns som att det här sugröret som jag annars andas ur 24/7 försvinner och allt blir genast lättare...att få rida på sin häst som ger en SÅÅÅ mycket glädje, det är värt varenda krona, varenda timme, varenda tår samt bruten tår;)
Idag red vi dessutom ut, det var inget super väder men helt underbart ändå att få komma ut i skogen med sin bästa vän, att få visa henne nått annat än ridhusets fyra väggar är som balsam för själen, och att dessutom kunna göra det och känna ett lugn över att rida ut, trots kossor, rådjur, snabba bilar och annat, det gör saken om möjligt bara ännu bättre! Visst hon tycker det är kul:) men det är bara det, hon är snällast i kommun och såååå perfekt för mig❤️
Chamora